Vi vill göra skillnad. Som föräldrar. Som kollegor. Som lärare. Som ledare. Som medmänniskor. Vi vill hjälpa när någon har det svårt. Vi vill finnas där. Vi vill bidra. Det är vackert. Men ibland händer något som vi inte alltid märker. Vi börjar göra oss oumbärliga. När hjälpen blir större än behovet De flesta människor som hjälper mycket gör det av omtanke. Men ibland går vi från att stödja till att ta över. Vi svarar innan någon hunnit tänka själv. Vi löser innan någon hunnit försöka. Vi bär innan någon fått möjlighet att träna sina egna muskler. Inte av illvilja. Utan för att vi vill hjälpa. Men hjälp är inte alltid utveckling. Att assistera istället för att ta över I mitt arbete använder jag ofta skillnaden mellan att hjälpa och att assistera. Att hjälpa kan ibland innebära att vi gör något åt någon. Att assistera innebär att vi går bredvid. Vi finns där. Vi stöttar. Vi vägleder. Men vi låter den andre behålla sitt ansvar, sin kraft och sin möjlighet att växa. Det är en viktig skil

Vi människor behöver bekräftelse. Att bli sedda. Hörda. Bekräftade i vilka vi är. Det är naturligt. Men ibland börjar vi söka bekräftelse på ett sätt som gör att vi tappar kontakten – både med oss själva och med andra. När bekräftelse blir ett behov Bekräftelse kan ge värme. Trygghet. Känslan av att höra till. Men om vi ständigt behöver den utifrån kan något börja hända. Vi kanske: – anpassar oss mer än vi vill – säger det andra vill höra – söker uppmärksamhet istället för närvaro – eller känner oss tomma när responsen uteblir Då blir bekräftelsen mer som en tillfällig fyllnad än verklig kontakt. Verklig kontakt känns annorlunda Verklig kontakt handlar inte om prestation. Inte om att imponera. Inte om att få rätt respons. Den handlar om: – närvaro – nyfikenhet – trygghet – och att kunna vara sig själv i mötet med någon annan Härvarande istället för bara närvarande. Bekräftelse eller kontakt i relationer I relationer kan detta bli tydligt. Söker vi den andre för att verkligen mötas? Ell

Vi människor kan vara nära varandra länge utan att egentligen mötas. Vi kan leva tillsammans, arbeta tillsammans, vara i samma rum – och ändå känna avstånd. Därför pratar jag ofta om skillnaden mellan att vara: Närvarande och Härvarande. Närvarande – men någon annanstans Många är närvarande rent fysiskt. Vi sitter vid samma bord. Vi hör orden. Vi svarar. Men tankarna är någon annanstans. I telefonen. I nästa uppgift. I våra egna behov, känslor eller reaktioner. Vi lyssnar ibland för att svara – inte för att förstå. Härvarande – att verkligen möta Härvarande handlar om något djupare. Att: – vara kvar i stunden – lyssna aktivt och empatiskt – vara nyfiken på den andre – och samtidigt ha kontakt med sig själv Det handlar inte om att försvinna in i någon annan. Det handlar om att mötas. När relationer börjar gå parallellt I många relationer börjar människor till slut leva parallellt. Man fungerar tillsammans men möts mindre och mindre. Inte alltid för att kärleken saknas. Utan för att närv

Vi människor söker tillhörighet. Vi vill vara en del av något. Men ibland hamnar vi i det som kallas ensamhet. En känsla som kan vara tung, tyst och svår att sätta ord på. Men det finns också något annat. Självsamhet. När ensamhet gör ont Ensamhet uppstår ofta när vi känner oss utan sammanhang. När vi inte blir sedda, hörda eller bekräftade. Det kan finnas människor runt oss – och ändå kan känslan vara där. Ensamhet handlar inte alltid om att vara själv. Den handlar om att känna sig utan förankring. Självsamhet – en annan kvalitet Självsamhet är något annat. Det är att kunna vara med sig själv utan att vilja fly därifrån. Att stanna upp. Att lyssna inåt. Att möta sina egna tankar och känslor. Inte som något hot – utan som något som får finnas. T som i Trygghet – igen För att självsamhet ska bli möjlig behövs trygghet. Trygghet i att det du möter i dig själv inte behöver fixas direkt. När du kan vara i det som är utan att fly, trycka undan eller fylla tomrummet då händer något. Då börja

Påsken bär ofta en stillhet. En möjlighet att stanna upp. Att reflektera över vad som varit – och vad som vill växa vidare. I min serie har jag skrivit om: Tillhörighet. Tillit. Att stå kvar i sig själv. Nu vill jag ta det ett steg vidare. TILLIT – ett ord som rör sig åt båda håll Ordet TILLIT är speciellt. Det stavas lika fram och bak. Precis som tillit fungerar. Den ges och tas. Den byggs mellan människor. Men den börjar alltid i relationen till dig själv. När du står stadigt i dig kan du också möta andra med trygghet. Från tillhörighet till tillsammans Tillhörighet är viktigt. Att känna att man hör till. Men det är först när tillit finns som vi kan skapa något tillsammans. Det är där något händer på riktigt. Där vi: – vågar vara oss själva – lyssnar på varandra – står kvar även när det skaver T som i Trygghet Det finns ännu ett T som bär allt detta. Trygghet. Trygghet skapas inte genom kontroll. Den skapas genom närvaro, tydlighet och relation. När trygghet finns kan tillit växa. Oc

Vi människor vill höra till. Det är naturligt. Vi söker sammanhang där vi blir sedda, hörda och bekräftade. Men ibland händer något. Tillhörighet kan börja styra våra val på ett sätt som vi inte alltid märker. Det är där grupptryck kommer in. Grupptryck- En av våra sociala färdigheter där välfungerande verktyg finns för att motstå osunda grupper och bli trygg i sunda grupper. För assistans se mina kontaktuppgifter nedan. När vi anpassar oss mer än vi tänkt Grupptryck handlar inte alltid om tydliga situationer. Ofta är det subtilt. Du kanske: – håller med fast du egentligen inte gör det – säger inget när något känns fel – anpassar dig för att inte sticka ut Inte för att du vill – utan för att du vill behålla tillhörigheten. Tillhörighet eller anpassning? Det finns en viktig skillnad. Att höra till ska inte kräva att du lämnar dig själv. När tillhörighet bygger på att du är äkta skapas trygghet. När den bygger på anpassning kan du istället tappa din inre riktning. Modet att stå kvar i si