Om tillit, autenticitet och modet att stå kvar i sig själv. När vi börjar ställa frågan “Vem är jag när jag lever – inte bara fungerar?” väcks ofta en annan fråga. Vems tillhörighet lever jag i? Är det mitt eget val eller någon annans? Människan är en flockvarelse. Vi söker sammanhang där vi blir sedda, hörda och bekräftade. Tillhörighet är därför ett djupt mänskligt behov. Men ibland kan längtan efter att höra till göra att vi börjar anpassa oss mer än vi egentligen vill. Tillit – ett ord som rör sig åt båda håll Ordet TILLIT är speciellt. Det stavas lika både fram och bak. Precis som tillit fungerar. Den går från mig till dig – och från dig till mig. Tillit byggs i rörelsen mellan männis kor. Men den börjar alltid på ett ställe: hos dig själv. När du kan vara äkta i ditt sätt att vara skapas en stabilitet som andra också kan känna. När kontroll tar ö ver Ibland uppstår en annan dynamik i relationer eller grupper. Kontroll. Kontroll kan vara sund. Den hjälper oss att ta ansvar, hålla

Under många år var jag stark utåt. Ansvarstagande. Driven. Professionell. Jag visste hur man levererar. Hur man håller ihop. Hur man presterar. Men jag fick också lära mig skillnaden mellan att fungera – och att leva. För det är inte samma sak. Vem är du? Inte bara i din yrkesroll. Inte bara i relationer. Inte bara i det som förväntas av dig. Utan du. Privat och professionellt. Vi lever i en tid där det är lätt att fungera – men svårare att verkligen leva. Vi presterar, anpassar oss, levererar. Vi är duktiga, ansvarstagande, drivna. Men någonstans på vägen kan vi tappa kontakten med vår inre klarhet. Vår egen röst. Vår riktning. Vår kreativa kraft. För mig blev det tydligt när jag insåg att trygghet inte sitter i prestation. Den sitter i förankring. Att leva med trygg kraft i vardagen handlar inte om att vara perfekt. Det handlar inte om att alltid känna sig stark. Det handlar om att vara förankrad. Att veta vem du är – även när det blåser. Att kunna stå stadigt i dig själv – även när

– att starta MySelf AB med trygg kraft Alla hjärtans dag handlar ofta om att ge. Men vad händer när vi glömmer att ge till oss själva? Självomsorg är ett fint ord. Men det blir först levande när vi faktiskt tar ansvar för vår egen planhalva. Fotbollsplanen – igen Tänk dig din plan. Mittlinjen. Din planhalva. Målområdet – där dina känslor och ditt självbestämmande bor. Hur många får gå fritt där inne? Hur ofta springer du själv över till andras planhalva – innan du ens hunnit känna efter? Självomsorg handlar inte om att stänga grindarna. Den handlar om att veta när du ska stå kvar. Att säga nej – utan att förklara sig Många säger ja av vana. Av omtanke. Av rädsla för att göra någon besviken. Men varje ja till allt annat kan bli ett nej till dig själv. Att starta MySelf AB innebär att: stanna upp innan du svarar känna efter vad som är hållbart våga säga nej – utan anmälan varför Det är inte avvisande. Det är bestämt men ödmjukt. Du säger inte nej till att assistera. Du säger: Inte just n

Det är ofta inte situationen i sig som skapar otrygghet. Det är det som händer när någon tappar självkontroll – och hur vi andra svarar på det. I många sammanhang jag arbetat i, privat som professionellt, ser jag samma mönster: När en person tappar självkontroll blir mottagaren maktlös. Och när maktlöshet uppstår, börjar tryggheten skaka. Då tar vi ofta till: – tillrättavisande – vaktande och passande – syndabockstänkande – härskartekniker – eller överdriven kontroll Inte för att vi vill. Utan för att vi själva tappade fotfästet först. När makt ersätter trygg kraft I stället för trygg kraft uppstår något annat – en negativ kraft. En kraft som bygger på rädsla, position eller befogenhet snarare än relation och självreglering. Det kan visa sig: i familjen, mellan förälder och barn i skolan, mellan vuxen och elev i arbetslivet, när rollen tar över människan I professionella sammanhang ser jag ofta hur befogenhet i form av uniform, titel eller myndighet används när den professionella hålln

Trygghet börjar inte i omgivningen. Den börjar i kroppen. Den här bilden ritade mitt barnbarn. En påminnelse om något vi ofta glömmer som vuxna: att trygghet börjar i det enkla, i kroppen, i det som känns. Många av oss söker lugn genom att anpassa oss, hjälpa mer, ta ansvar snabbare eller finnas till hands lite för ofta. Det kan se omtänksamt ut på ytan – men inuti kan det bli otryggt, dränerande och till slut tungt. Det är här självreglering kommer in. Självreglering handlar om förmågan att: stanna kvar i sig själv känna sina signaler i tid förstå vad som är mitt och vad som är någon annans agera med val, inte reflex När självregleringen brister tar ofta empatin över. Och empati – utan gräns – kan bli en belastning. När empati blir tungt i stället för tryggt Många förstår först i efterhand att de burit mer än de borde. Inte för att de velat ta över – utan för att de velat hjälpa. Men det finns en avgörande skillnad mellan att: hjälpa assistera och mellan att: trösta trygga När vi hjäl

Det finns en punkt där empati slutar vara närvaro och i stället blir belastning. Inte för att du bryr dig för mycket. Utan för att du kanske tar ansvar för mer än som är ditt. Många av oss har lärt oss att vara förstående, lyssnande och inkännande. Vi vill se helheten, ta in andras perspektiv och skapa lugn i våra relationer. Det är en styrka. Men utan självrespekt kan empati långsamt börja äta upp det som är du. När empati blir att bära det som inte är ditt Empati blir en belastning när du: tar ansvar för andras känslor anpassar dig innan du ens hunnit känna efter säger ja fast kroppen redan har sagt nej försöker förstå bort det som egentligen gör ont Ofta sker det i det tysta. Ingen konflikt. Ingen dramatik. Bara en liten förskjutning bort från dig själv – gång på gång. Självrespekt är inte hårdhet Självrespekt handlar inte om att stänga av. Inte om att bli kantig, tydlig eller “stark” på utsidan. Självrespekt är ett inre JA. Ett JA till dina behov, ditt tempo och din riktning. När d