Vi människor kan vara nära varandra länge utan att egentligen mötas. Vi kan leva tillsammans, arbeta tillsammans, vara i samma rum – och ändå känna avstånd. Därför pratar jag ofta om skillnaden mellan att vara: Närvarande och Härvarande. Närvarande – men någon annanstans Många är närvarande rent fysiskt. Vi sitter vid samma bord. Vi hör orden. Vi svarar. Men tankarna är någon annanstans. I telefonen. I nästa uppgift. I våra egna behov, känslor eller reaktioner. Vi lyssnar ibland för att svara – inte för att förstå. Härvarande – att verkligen möta Härvarande handlar om något djupare. Att: – vara kvar i stunden – lyssna aktivt och empatiskt – vara nyfiken på den andre – och samtidigt ha kontakt med sig själv Det handlar inte om att försvinna in i någon annan. Det handlar om att mötas. När relationer börjar gå parallellt I många relationer börjar människor till slut leva parallellt. Man fungerar tillsammans men möts mindre och mindre. Inte alltid för att kärleken saknas. Utan för att närv

Vi människor söker tillhörighet. Vi vill vara en del av något. Men ibland hamnar vi i det som kallas ensamhet. En känsla som kan vara tung, tyst och svår att sätta ord på. Men det finns också något annat. Självsamhet. När ensamhet gör ont Ensamhet uppstår ofta när vi känner oss utan sammanhang. När vi inte blir sedda, hörda eller bekräftade. Det kan finnas människor runt oss – och ändå kan känslan vara där. Ensamhet handlar inte alltid om att vara själv. Den handlar om att känna sig utan förankring. Självsamhet – en annan kvalitet Självsamhet är något annat. Det är att kunna vara med sig själv utan att vilja fly därifrån. Att stanna upp. Att lyssna inåt. Att möta sina egna tankar och känslor. Inte som något hot – utan som något som får finnas. T som i Trygghet – igen För att självsamhet ska bli möjlig behövs trygghet. Trygghet i att det du möter i dig själv inte behöver fixas direkt. När du kan vara i det som är utan att fly, trycka undan eller fylla tomrummet då händer något. Då börja

Påsken bär ofta en stillhet. En möjlighet att stanna upp. Att reflektera över vad som varit – och vad som vill växa vidare. I min serie har jag skrivit om: Tillhörighet. Tillit. Att stå kvar i sig själv. Nu vill jag ta det ett steg vidare. TILLIT – ett ord som rör sig åt båda håll Ordet TILLIT är speciellt. Det stavas lika fram och bak. Precis som tillit fungerar. Den ges och tas. Den byggs mellan människor. Men den börjar alltid i relationen till dig själv. När du står stadigt i dig kan du också möta andra med trygghet. Från tillhörighet till tillsammans Tillhörighet är viktigt. Att känna att man hör till. Men det är först när tillit finns som vi kan skapa något tillsammans. Det är där något händer på riktigt. Där vi: – vågar vara oss själva – lyssnar på varandra – står kvar även när det skaver T som i Trygghet Det finns ännu ett T som bär allt detta. Trygghet. Trygghet skapas inte genom kontroll. Den skapas genom närvaro, tydlighet och relation. När trygghet finns kan tillit växa. Oc

Vi människor vill höra till. Det är naturligt. Vi söker sammanhang där vi blir sedda, hörda och bekräftade. Men ibland händer något. Tillhörighet kan börja styra våra val på ett sätt som vi inte alltid märker. Det är där grupptryck kommer in. Grupptryck- En av våra sociala färdigheter där välfungerande verktyg finns för att motstå osunda grupper och bli trygg i sunda grupper. För assistans se mina kontaktuppgifter nedan. När vi anpassar oss mer än vi tänkt Grupptryck handlar inte alltid om tydliga situationer. Ofta är det subtilt. Du kanske: – håller med fast du egentligen inte gör det – säger inget när något känns fel – anpassar dig för att inte sticka ut Inte för att du vill – utan för att du vill behålla tillhörigheten. Tillhörighet eller anpassning? Det finns en viktig skillnad. Att höra till ska inte kräva att du lämnar dig själv. När tillhörighet bygger på att du är äkta skapas trygghet. När den bygger på anpassning kan du istället tappa din inre riktning. Modet att stå kvar i si

Om tillit, autenticitet och modet att stå kvar i sig själv. När vi börjar ställa frågan “Vem är jag när jag lever – inte bara fungerar?” väcks ofta en annan fråga. Vems tillhörighet lever jag i? Är det mitt eget val eller någon annans? Människan är en flockvarelse. Vi söker sammanhang där vi blir sedda, hörda och bekräftade. Tillhörighet är därför ett djupt mänskligt behov. Men ibland kan längtan efter att höra till göra att vi börjar anpassa oss mer än vi egentligen vill. Tillit – ett ord som rör sig åt båda håll Ordet TILLIT är speciellt. Det stavas lika både fram och bak. Precis som tillit fungerar. Den går från mig till dig – och från dig till mig. Tillit byggs i rörelsen mellan männis kor. Men den börjar alltid på ett ställe: hos dig själv. När du kan vara äkta i ditt sätt att vara skapas en stabilitet som andra också kan känna. När kontroll tar ö ver Ibland uppstår en annan dynamik i relationer eller grupper. Kontroll. Kontroll kan vara sund. Den hjälper oss att ta ansvar, hålla

Under många år var jag stark utåt. Ansvarstagande. Driven. Professionell. Jag visste hur man levererar. Hur man håller ihop. Hur man presterar. Men jag fick också lära mig skillnaden mellan att fungera – och att leva. För det är inte samma sak. Vem är du? Inte bara i din yrkesroll. Inte bara i relationer. Inte bara i det som förväntas av dig. Utan du. Privat och professionellt. Vi lever i en tid där det är lätt att fungera – men svårare att verkligen leva. Vi presterar, anpassar oss, levererar. Vi är duktiga, ansvarstagande, drivna. Men någonstans på vägen kan vi tappa kontakten med vår inre klarhet. Vår egen röst. Vår riktning. Vår kreativa kraft. För mig blev det tydligt när jag insåg att trygghet inte sitter i prestation. Den sitter i förankring. Att leva med trygg kraft i vardagen handlar inte om att vara perfekt. Det handlar inte om att alltid känna sig stark. Det handlar om att vara förankrad. Att veta vem du är – även när det blåser. Att kunna stå stadigt i dig själv – även när